bild från high valley booksJust nu lyssnar jag på The Clash (någon live-grej från England), väntar på att brödet ska jäsa klart och tänker på varför jag är så besatt av 20-och 30-talen. Besatt, fängslad, styrd, ockuperad, betagen, fascinerad. Det är jag.
Jag har ett svartvittkornigt stumfilmsskimmer över hela perioden. Vem vill inte ha det, vem vill inte va' det?
20-talet är ju flykten från hela den viktorianska grejen, korsetter och underkjolar (gissa varför man börja ha dubbeldörrar under 1800-talet? Måne det var bredden på kvinnors kjolar som påverkade?). Plötsligt fick man ha kort kjol (alltså en som slutar mitt på vaden, inte låret!), plötsligt fick man ha hatt UTAN frukt och plymer som vägde kilon, plötsligt var det möjligt att andas utan att fläkta sig med solfjäder (även om den fick stanna kvar för den orientaliska touchens skull).
bild från sugaretime bloggJag älskar jazzens tidsålder, glamouren, franska språkets påverkan på allt, de små hattarna, hur alla (kvinnor som män) var välklädda, uppklädda, piffiga, eleganta. Flärden!
(Nu slogs passande nog precis Alison Krauss och Robert Plants Gone, gone, gone igång.)
Jag kunde fortsätter i all evighet med foto och text, glada utrop och mer musik, men överger projektet med en sista bild: låt dig väl smaka!
bild från 1920s fashion and music
2 kommentarer:
åh vad kul att du har en blogg, jag har helt missat det! blir att följa :) och jag håller med, 20 tal var unikt. önskar man varit där INR :)
Johanna: Vad kul, vi är samma lika!
Skicka en kommentar