Lagom svenskt

Varje morgon när jag åker till jobbet är det samma människor som står på samma hållplats och tillsammans väntar vi på samma buss. Trots detta hejar vi inte på varande.
Nej, ve och fasa! Tänk att heja på någon man inte känner! Eller inte... för en av oss började heja. En kvinna med svartvit klädsel. Och hon hejar såpass bra att hon under bara två månader har fått med sig några till, så nu är vi några som hejar på varandra varje morgon (och jag kan erkänna att jag saknade det under hennes semester för inte vågade jag börja en ny hej-kedja). Men inte mer än så, och jag undrar vad som skulle hända om jag plötsligt en morgon utmanade tystnaden och sa något mer. "Vad jobbar du med?" eller något annat mer personligt som inte är "Att bussen ska vara så försenad varje morgon, man får ju kuta till tåget!", "Ursäkt, men vet du vad klockan är?" eller "Fint väder!". Så kanske att jag imorgon ska utmana tystnaden... fast det är inte riktigt så att jag är i behov av det för jag har ju min bok och man ska inte underskatta Edgar Allan Poe på orginalspråk (!), fast egentligen kanske det mer beror på modet. Skulle jag kunna börja en ny hej-kedja?

Förresten har jag äntligen börjat ta tag i alla papper som ligger i den o-organiserde röran.
Ciao!